Hej kära läsare!

Så var det då dags att ge sig ut på den första spelningen för i år i fredags, även premiär för min vänsterhand som jag tjatat så mycket om. Jag kände mig ganska säker efter ha spelat och övat den mycket de senaste veckorna. Men skulle den hålla en hel spelning (1½ timma drygt)?

Jag åkte till Galliano med Ola och två av hans tjejkompisar. Efter soundcheck blev det middag på stället och säga vad man vill, men någon kulinarisk extas kommer man aldrig upp till på Galliano. Det handlar mer om att hitta en rätt som har minsta misslyckande potential.

En gång beställde vi var sin fiskgratäng där och efter 45 minuter kom en ca 140 grader varm sak in, som vid första försöket brände bort minst halva tungans smaklökar. Vid andra försöket efter ivrigt blåsande i tio minuter smakade  "varm-mjuk-massa" vare sig mer eller mindre. Vi nästan slogs om saltkaret för att få uppleva en liten smak.

Den här gången satsade jag på en vegetarisk pizza och det var ett lyckokast för jag lyckades trycka i mig mer än halva. Fram emot halv-tio tiden hade stället fyllts till bristningsgränsen.

Jag tog ett djupt andetag och tog trappan upp från "backstage" eller snarar"belowstage".

 Gallianotrappan

Showen gick bra och det kändes behagligt bekant att stå där igen och jag tror aldrig jag hört Elizabeth sjunga så bra. Hon tog verkligen ut allt i vissa låtar och Sune och jag hittade varandra så där perfekt i improvisationerna.

Bilder här http://www.facebook.com/pages/The-Original-S-G-B/303681646639#!/media/set/?set=a.10150508868416640.369230.303681646639&type=1

Efteråt var det roligt att möta delar av publiken vid vårat lilla Merchandise-stånd där vi säljer CD och snart även andra saker. Jag fick höra mycket beröm och uppskattning både från seniorer ner till 20-åringar och det gläder mig mycket. Det ger en tydlig påminnelse om varför man håller på med det här och jag är så glad att kunna vara en slags ambassadör för den här typen av musik som vi spelar och som jag alltid älskat. Det är sannerligen ett privilegium att få lov att framföra den för likasinnade!

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Näst efter musik är ju film mitt stora intresse och som jag skrev om tidigare ska jag fram till OSCARS-Galan försöka se alla nominerade filmer och göra min högst personliga recension. Mina betyg blir från en till fem stenar, där fem då naturligtvis fem är bäst!

MIDNATT I PARIS (Oscarsnominerad för Bästa film och Bästa Regi)

 

Woody Allen har alltid varit en stor favorit. Kommer ihåg en gång på 70-talet när jag var på SANDREWS 1 2 3 i Nordstan (nuvarande Claes Olsson) och såg "Play it again Sam" . Den filmen handlade om en osäker man som hade Humphrey Bogart som idol och blev honom i olika situationer när han kände sig pressad. Det var min första W A film och sedan dess tror jag att jag sett dom alla.

På senare år har han helt stigit åt sidan som skådespelare i sina filmer och "bara" ägnat sig åt manus & regi. Den senaste filmen  MIDNATT I PARIS handlar om en amerikansk manusförfattare Gil som drömmer om att skriva en riktig roman istället för allt tjafs som han antagligen spottar ur sig i Hollywood. Nu är han och hans fästmö i Paris tillsammans med hennes föräldrar som hatar Paris, ja allting utanför den amerikanska normen, Men Gil, vår hjälte   inspireras otroligt av Paris. Efter en misslyckad middag ger han sig själv ut Parisnatten, lite halvfull, in i dom gamla konstnärskvarteren.Vid midnatt stannar en mycket fin 20-tals limousin framför honom och han hoppar in och blir tillbakaflyttad till Paris kulturliv på 20-talet.Han träffar Ernest Hemingway, Picasso, Dalí, Gertrude Stein. F Scott Fitzgerald med fru, Picasso, Man Ray och filmaren Luis Buñuel !

Gil känner sig som om han är i himmelriket och till råga på allt blir han förälskad i den vackra Adriana . Men likt Askungen blir han tillbakaflyttad till vår tid varje morgon.

När jag såg att Owen Wilson spelade huvudrollen blev jag först lite "neej", men det är ett genidrag av Allen!  Som sagt är han nu lite för gammal att spela en ung författare, men tro det eller ej, i Owen Wilson hittar vi Allens alterego. Han är lika tjatig och osexig som Woody Allen och helt perfekt som hans efterträdare! Gil söker sig naturligtvis tillbaka till kvarteren där han blir upplockad av den magiska limousinen men hur går det sen? Här visar Woody verkligen filmens knorr som är mycket tankvärd bland oss nostalgiker!

Betyg: 4 STENAR

All the best och kanske vi ses "live" på nästa gig.

Sten G