Hej kära läsare!
I onsdags träffade jag min handterapeut Lena igen efter några veckors uppehåll. Hon mätte böjligheten respektive sträckningen i ring- resp. lång-finger och till min stora glädje hade de förbättras några millimeter sen förra mätningen 12 dec. Men så har jag också intensivtränat med gitarrspeleri. Fick en ny övning för ringfingret (som är sämst) som ska utföras 10 ggr 1 gång per dag. Ringfingret fungerade förr som mitt mest använda "bänd&vibrato-finger" och det är mycket dess "fel" att jag inte kan handskas med gitarren som jag vill. Det är en hel del verktyg i arbetsväskan som är borta m.a.o., MEN jag ska djävlar anamma hitta dom igen!
Njöt verkligen av tisdagen som var min lediga dag från krogen i veckan som annars innehöll Quizmaster-åtagande och i fredags var det dags för två kvällar för SGB på Kolgrill K&B i Mölndal. Om alla krögare var som Yosef och Musse på K K&B skulle alla arrangemang man åtar sig vara en fröjd. Dom är så fantastiskt positiva, hjälpsamma, generösa och deras favorituttryck är "inga problem". Dessa herrar är unika, för oftast när det gäller krögare tvingas man lyssna på gnäll om dålig lönsamhet, dåliga gäster, besvär, problem och om hur svårt allt är för dom stackarna. Jag har ofta undrat "varför håller dom på om allt är så negativt?" Skulle själv aldrig piska mig till att göra något som inte gav något. MEN jag har förstått det är en slags strategi dom har för att kunna betala för sig så lite som möjligt när penningfrågor kommer upp. Men som sagt Yosef & Musse är underbara och helt fria från sådan falskhet!
Vid halvsextiden möttes jag och Sune på stället och någon timma senare dök Elizabeth och Ola upp. Ola med en fin blåtira han tydligen hade fått kvällen innan under dunkla förhållanden.
Efter soundcheck åt vi buffén som ingick för alla som löst biljett till spelningen. Eftersom jag är den ende icke-rökaren i bandet blev jag som vanligt lämnad kvar medan de andra tog några
härligt uppfriskande bloss utanför byggnaden i minus 6 grader och snålblåst. Statistiken stämmer inte på SGB eftersom det är ca 14% som röker i Sverige och vi är 4 personer så borde det bara vara en halv person av oss som rökte, eller hur? Men SGB rakar upp till 75% rökande medlemmar!
Men tack o lov att rökning på offentliga ställen sedan 7 år tillbaka är förbjudna! Kommer ihåg hur det var när man spelade på småställen där blossandet utgjorde en veritabel rökridå som man andades in ordentligt under livligt scenarbete. Vilket resulterade i svidande bröst och rethosta hela dagen efter. Speciellt kommer jag ihåg ett ställe i Kungsbacka som hette St Görans som var typ 50 kvadrat stort och 2.20 i takhöjd med en luft som till 90% var tobaksrök. Förresten samma ställe som en massa damer flockades runt Sune, som alltid står till höger på scenen, från bandet sett. Han kände sig väl lite uppvaktad tills han förstod att han täcktes av kön till damernas toalett :)) Som sagt ett litet ställe.
Tillbaka till fredagen: Ganska punktligt gick vi på scenen 21.30 och publiken var med från första låten kändes det som. Fortfarande små-förbannar jag väl min hand som inte lyder till 100% , men jag och publiken får stå ut. Snart så..........Efter spelningen pratade jag lite med folk och sålde skivor, sen var det dags att åka hem och det var ju ingen lång väg för mig den här gången. Ola hade hotell inne i Göteborg och skulle ut och festa, inget som lockar mig längre.
Fredagsspelningen Ola Blåtira
Lördagen den 11 feb fyllde både min underbara dotter Mimmi och min musikaliske klippa Sune år! Mimmis nedkomst var beräknad till den 9 feb1987 kommer jag ihåg. Men Sune var uppe på besök hos oss strax innan och sa till Marianne vänligt men bestämt; "knip ihop ett par dagar till ,så kommer vi att fylla år på samma dag"! Och så blev det.
Så därför var jag först hemma hos Mimmi i Frölunda på ett mycket trevligt födelsedagskalas med de flesta av hennes närmaste vänner.
Åkte sedan med buss 751 till Kolgrill Kök & Bar i Mölndal för spelning och kom dit en halvtimma innan start. Vi strök några låtar från fredagen, annars samma ordning. Sune blev födelsedagsfirad på scenen och alla gjorde ifrån sig duktigt tycker jag.
Själv smågoofade jag lite men jag tror man får vara gitarrist för att lägga märke till det. Mot slutet av spelningen kör vi nu fyra slide-låtar i rad och det känns extra bra för mig, för i slidespelet fungerar handen precis som innan olyckan. Bland publiken fanns ett par som även hade varit på fredagens spelning och det är väl ett gott betyg till oss. Fick höra mycket gott från andra också och det värmer alltid.
Födelsedagsbarnet Sune och Eliza i duett under lördagsspelningen
På söndagen blev det avbetning av ännu en Oscarsfilm THE IRON LADY. Har nu sett åtta av de tio nominerade för "bästa film" Så nu är det dags för ett par av de utlovade recensionerna:
THE WAR HORSE
I den här Steven Spielberg filmen heter huvudrollsinnehavarens karaktär Joey och är en häst. Det är lika bra att klargöra det med än gång.
För om man av någon outgrundlig anledning inte gillar hästar ska man inte se denna film.
Tiden är strax före 1:a världskriget och platsen ett otroligt vackert böljande engelskt landskap. Vissa gånger så romantiskt och i sådan perfekt ljussättning så man nästan undrar om det inte är uppbyggt i en studio.
I stället för att köpa den arbetshäst som arrendebonden Ted Narracott borde, ger han sig in i en auktion om en ståtlig ung ridhäst bara för att reta sin arrendator som är motbjudaren.
Priset trissas upp och plötsligt står Ted där och har ropat in hästen för tre gånger så mycket som han har råd med. Teds son Albert som är i de övre tonåren förälskar sig dock i hästen och döper honom till Joey och tämjer honom till den perfekta hästen.
Snart kommer dock kriget och alla hästar blir "inkallade" i det militära. Så här kommer en lagom stroppig officer och blir Joeys nye ryttare. Sen kretsar som sagt filmen om hästen och de olika människor han möter i Europa under kriget och det är stora kontraster. Han får vara allt ifrån bästa kompis med en sjuklig liten snäll föräldralös flicka , till att dra tunga kanoner i lervällingen piskad av tyskarna.
Filmen handlar mycket om plikt, ära & heder, rätt & fel, stolthet, hopp och förtvivlan, kryddat med äkta amerikansk sentimentalitet och ridande i solnedgångar.
Jag ser det här som en typisk familjefilm med lagom med skratt, gråt, spänning och lite hemskt.
Skådespeleriet är över lag bra, inte minst av de hästar som spelar Joey (!). Emily Watson gör ju aldrig någon besviken och har som vanligt den där "förkylda"-looken över sig . Som fattig stretande bondmora utan pengar, men med ett gott hjärta passar den perfekt i denna filmen. Tror dock inte WAR HORSE har någon chans att få bästa film-Oscar, därtill är
den lite för vattenkammad, men till bästa foto-priset har den nog en stor chans.
Betyg 3 stenar av 5
THE ARTIST
Stumfilm i svartvitt 2012, kan det funka? Jodå, mycket bättre än vad jag hade väntat mig. Svartvitt är en väldigt underskattad filmkonst.
Jag kommer ihåg på 70-talet när Mel Brooks gjorde "Det våras för Frankenstein" helt i svartvitt för att få fram känslan, då hördes många besvikna röster i salongen, "ähh, ska det vara så här hela filmen?" , "fan va tråkigt", "öhhhh, vi går", e.t.c. År 2001 kom "The Man Who Wasn't There",
en MYCKET bra film förresten, också den i svartvitt. Men till DVD släppet fans det två skivor i en i svartvitt och en i färg.
Men "The Artist" kommer aldrig att komma i någon färg&ljud-version, det lovar jag! Michel Hazanavicius heter mannen bakom filmen som är nominerad i många Oscarsklasser, bl.a. som Bästa film. Är det den bästa filmen då?, nja själva handlingen är ganska enkel, men greppet om hela filmen är lysande.
Det är inte någon tillgjort repig kopia, där alla rör sig onaturligt fort, ackompanjerat av ett ostämt gammalt piano. Nej detta är en väldigt elegant film med vacker musik och galanta damer och herrar. Det är en slags feststämning som hela tiden ligger i luften och det visar ju en tid då det verkligen var en fest att gå på bio. Folk klädde upp sig och hela 20-talet andas glitter och glamor.
George Valentin är en mycket framgångsrik stumfilmsstjärna, älskad av publiken och pressen. Men vi närmar oss 30-talet då ljudfilmen slog igenom och det gick ganska fort ungefär som när vinylskivorna fasades ut av cd-skivorna. Ett tag fanns lika många av varje, men ganska snabbt dalade vinylskivan till botten. Så också stumfilmen, men där fanns ytterligare ett problem, nämligen att långt ifrån alla stumfilmsskådespelare passade för talfilmen. George Valentin är en sån och han vill INTE göra talfilm.
Samtidigt klättrar den vackra ärtiga Peppy Miller upp steg för steg för att bli ljudfilmens nya stjärna. Hon och George möts då ungefär på mitten, han i dalande popularitet
hon i stigande och de blir ett par. Ett bra avstamp för en dramatisk fortsättning.
Den här filmen har ju svensk premiär först den 9 mars, men jag tror att filmkritiker och cineaster kommer att gilla den starkt. The Artist är nominerad till TIO Oscars och
kommer nog att knipa minst hälften. Men sen om den går hem hos "gemene man" återstår att se. Som film tre stenar från mig men ännu en för det djärva och lyckade greppet!
Betyg 4 stenar av 5
Ja, har du orkat att läsa hit ner så tackar jag för mig och på återseende!
Sten G
1 kommentar | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS